Sista sommarrysaren: klimax i Afrikas inre

Smedledaren använde en djävulskt effektiv säljmetod. Med den hade han fått mig och min familj att åse en dödligt farlig produktpresentation, följa honom in i Tanzanias djungel, och nu stå och blicka ner i ett hål som öppnade upp Afrikas mörka inre vid våra fötter. Och snart skulle jag av någon märklig anledning klättra ner däri. Frivilligt.

Smedbasen berättar att stora delar av tunnelsystemet har rasat samman sedan det byggdes på 1800-talet. Jag nödgas i min roll som patriark, med ansvar för min familjs väl och ve, att fråga:

– But is it safe to go down there now?

– Yes, svarar smedbossen, och ler med den ofullbordade raden av gulsvarta tänder som släpper ut alkoholångor i gliporna. Skönt att höra, tänker jag, men min femtonåriga son säger med eftertryck:

– Jag går inte ner där!

Då vänder jag blicken mot min femtioåriga fru som med emfas säger:

– Aldrig i livet!

Mina åttaåriga tvillingar Thea och Otto är däremot med på noterna. Tja, de vet ju inte bättre. Själv blickar jag ner i underjorden och drar mig till minnes en snarlik situation då vi besökte Tom Tits Experiment i Södertälje. Där kunde man krypa in i en tjugo meter lång mörk tunnel. Tvillingarna kom kvittrande ut på andra sidan. Själv kröp jag fram som ett klaustrofobiskt psykfall. Men nu handlar det om att inte förlora ansiktet, tänker jag. Kan åttaåringarna så kan jag.

Smeden klättrar först ner i mörkret. Den enda belysningen är hans fotogenlampa som flämtar som om den när som helst ska dra sin sista suck. Själv tvekar jag vid ingången. Då tröttnar tvillingarna och klättrar ner före mig. Den tre meter höga stegen tar oss ner till en kammare som är ungefär åtta kvadratmeter stor. Våra skuggor far runt på de fuktiga jordväggarna. Till vänster om stegen finns ett litet prång. Vi får veta att där stod vakten med sitt spjut och lyssnade efter Massajer.

Det hela känns lagom Bolibompa-spännande, ända tills att smedledaren i den bortre änden av kammaren går ner på alla fyra vid ett litet tunnelhål. Där tecknar han åt oss att följa efter innan han försvinner in i mörkret. Min inre röst börjar opponera sig, den tycker inte att becksvarta tunnlar i krypstorlek ingick i upplägget. Men innan jag hinner samla tankarna har Thea försvunnit in i hålet, och Otto är på väg in. Funderar på hur min saktmodighet ska leda till att jag ska vara med och besitta jorden, som Matteus 5:5 påstod. Men jag kan ha feltolkat honom. Hur som helst, jag bökar mig ner på alla fyra och följer efter in i den mörka fuktiga underjorden.

Inne i tunneln kryper jag på alla fyra. Ändå skrapar min rygg stundtals i taket. Utsidan av armarna tar i väggarna och jag kan omöjligt vända mig om. Funderar på hur vi ska komma tillbaka. Backa? Dessutom är det närapå nattsvart. Fotogenlampan skymtar bara till då och då när Otto eller Thea inte skymmer dess svaga flämtande. Vätan på golvet går igenom byxknäna. Jag hinner tänka att nu blir ju de rena byxorna smutsiga. Sedan sätter paniken mig i ett skruvstäd. Kan inte andas. Kan inte röra mig. Börjar skaka. Känner att det är lite väl spännande för min klaustrofobiska läggning. Funderar på att börja backa tillbaka. Men inser att det nog inte är så populärt att komma ut till min fru utan våra barn. Biter ihop och kryper vidare, tänker att det kan väl knappast bli värre än så här. Men det är precis vad det kan.

Plötsligt försvinner det svaga ljuset runt ett hörn där tunneln svänger i nittio grader. Nu är det nattsvart. Det enda som hörs är mina snabba flämtningar i den afrikanska underjorden. Lemmarna lyder mig inte längre och jag vill helst bara skrika. Tar några djupa andetag och pressar min motvilliga kropp framåt, centimeter för centimeter, som efter en evighet blir tio meter. Då kommer jag till kröken på tunneln där ungarna försvann och ser ljuset från en kammare.

Ungarna och smedbasen sitter mitt i kammaren som är ca femton kvadratmeter stor och en och fyrtio i takhöjd. Under "Det stora kriget" var det Chaggafolkets kök och sovrum. I det här läget är jag beredd att tappa ansiktet och föreslå ett avslut på den överdrivet spännande färden. Då räddar Thea mig genom att säga:

– Pappa, jag vill gå tillbaka.

Lättad säger jag till smedledaren:

– My daughter wants to go back, so we’d better return now.

Sällan har jag känt mig så glad som när jag återigen står på stegens översta pinne och min fru frågar:

– Var det spännande?

– Sådär, svarar jag så nonchalant jag kan, och funderar på hur jag i hela friden gick med på det här?

Tidigare avsnitt av sommarrysaren
- Avsnitt I: Sommarrysare: kulturkrock i Afrika >>>
- Avsnitt II: Sommarrysare: vådliga affärer i Afrika >>>

– Lars Alm, VD, FinlarmGruppen.