Triathlon, ett dopat helvete

Jag tog med någon dags varsel över min frus plats till Stockholm Triathlon. Kände mig i strålande form och såg fram emot pallplats. En förväntan som började naggas i kanten redan under första etappen på cykel. Jag blev omcyklad av alla. Äldre män såväl som unga tjejer. Vänster, vänster skrek de. Därefter blev det bara värre.

Jag som har cyklat i den här stan under hela mitt liv och dessutom skaffat mig en hoj med över 20 växlar. Och tur var nog det. För utan växlarna hade jag inte lyckats flytta fram min placering genom att bland annat cykla om en kille på damcykel med korg på styret och opumpade ballongdäck. Jag avslutade cykelloppet med tanken att det nog går bättre med simningen

Blev osäker redan på bryggan nedanför Stadshuset

Övriga deltagare hade våtdräkt och öronproppar. Dessutom såg de väldigt sammanbitna ut. Själv bar jag, förutom den obligatoriska badmössan, ett par tajta badbrallor med oklar passform. Efter en taktisk men försiktig start från min sida var jag sist redan från början. Sedan ökade avståndet konstant till de övriga badmössorna.

När halva-sträckan-bojen var rundad låg hela Riddarfjärden tom framför mig. Jag hade gått över till bröstsim och kände att flytet började komma. Framförallt i andningen. Då startade det att skumma i vattnet runt om mig. Armar plaskade. Ben sparkade. Jag höll på att bli både översimmad och dränkt av heatet efter mig. Får tävlingsledningen verkligen släppa på nästa heat innan banan är tom?

Efter en stund var jag ånyo ensam i vattnet och helt utpumpad. Jag prövade att lägga mig på rygg och köra grodsim, minns att jag var en fena på det i småskolan. Nu resulterade det i att jag blev desorienterad, simmade i fel riktning och fick kallsupar. Mitt i dramatiken upptäckte jag några flanörer på kajen som stod och pekade på mig. Tänkte att jag i alla fall gör någon form av intryck, och att det nog går bättre med springandet.

Äntligen dags för min favoritgren, löpning

Nu var det inga problem med självförtroendet, stärkt som jag var av ett brons från tre kilometers orientering under en friluftsdag på mellanstadiet. Lätt nonchalant joggade jag till starten. Kände att det fortfarande fanns spring i benen. Jag gick ut hårt och sprang sakta men säkert om en man i hundrakilosklassen. En seger. Sedan började det regna ordentligt…

Som du säkert redan har förstått nådde jag inte ända fram till pallplats. Det är hemskt att erkänna, men även fast jag fick en fin medalj med sidenband att hänga runt halsen, så blev Triathlon en personlig katastrof för mig.

Frågan jag nu ställer idrotts-Sverige är:

– Var ska det sluta för oss atleter som inte vill fuska, nu när dopingen nått de breda skikten i amatörklassen?

Tyvärr kommer jag nog inte att få något svar. Men med min extrema vinnarskalle är det bara att gilla läget. Så inför nästa tävling ska jag lära mig crawla. Och jag har redan börjat hamstra av min dotters astmamedicin.