Arkiv: Kunskap - Sida 4

Välkommen att läsa om hur du får glada och engagerade kollegor, fler affärer och förändringar att bli mer än en dagslända.

Trevlig läsning,
Tommy
Beteendedesigner på BOOM

P.S. Nu 3 109 prenumeranter.

Gå till detta inlägg

Vad har säljkultur, feedback och lavinolyckor gemensamt?

Snön vräker ner, hög lavinfara. Ett gäng skidåkare ställer fetlaggen utanför afterskin. Släntrar in med ABS-ryggsäckar, selar, rep och stegjärn som dinglar ljudligt mot varandra. I baren berättar de högt om glaciären och värsta puderåket i den branta korridoren. Gänget tillfredsställer en av sina starkaste drivkrafter, status, som tillsammans med olika psykologiska benägenheter kan få oss att ta vilka risker som helst på jobbet och ute i skidbacken.

BOOM-Tommy, Serre Chevalier.

Benägenheter styr medarbetare, kunder och skidåkare

Forskare har identifierat över trehundra psykologiska benägenheter som påverkar våra beslut på jobbet, såväl som på berget. Ofta utan att vi är medvetna om det. Om du känner till dem får du bättre koll på varför medarbetare, kunder och skidåkare gör som de gör. Då blir det lättare för dig att påverka deras beteende. Som att ge feedback, kontakta fler kunder eller undvika lavinfara.

Är du beredd att dö för lössnö?

De flesta skulle svara nej. Varför inträffar då ständigt lavinolyckor? Den frågan ville forskare i Kanada få svar på.* De intervjuade personer som har varit med om sådana incidenter för att bena ut vad det var som fick dem att ge sig ut där det var lavinfarligt. Som svar fann de följande psykologiska benägenheter:

Brist: Vi människor trånar efter det som håller på att ta slut. Som orörd djupsnö.

Familjaritet: Om vi har åkt på ett ställe tidigare så tror vi lätt att det är säkert, även om förutsättningarna nu ser helt annorlunda ut. Solen kan ha legat på, det har blåst in snö eller temperaturen har förändrats.

Grupptryck: Om kompisarna åker, då åker vi för att inte hamna utanför gruppen.

Auktoritet: Grupper tenderar att överlåta beslut till den formella eller informella ledaren i gruppen, även om denne inte ens kan stava till lavin.

Åtagande: Har vi förutsatt oss att göra något, som att åka offpist, då gör vi det även om det är lavinfarligt.

Flockmentalitet: För att passa in kopierar vi sådant andra gör. En av människans starkaste och stundtals dummaste benägenheter.

Sociala bevis: Om vi ser skidspår tror vi lätt att det är säkert där. Men den åkaren hade kanske bara tur och försvagade snölagret för efterkommande.

”Själv följde jag ett skidspår som slutade vid ett några hundra meter stup. Jag hade åkt efter en skärmflygare. Fick gå tillbaka, eller snarare krypa för att jag blev så rädd.”

Här följer fler kandidater att föra in på psykologiska-orsaker-till-lavinolyckor-listan. Jag tycker de är relevanta, även om de inte nämns i forskningen.

Subkultur: Kultur är inte en psykologisk benägenhet utan enkelt uttryckt det beteende som är accepterat i en grupp, i en viss situation. Exempelvis högt eller lågt risktagande. Kultur överlappar med psykologiska benägenheter som flockmentalitet och grupptryck.

Status: Riskera livet för djupsnö, javisst! Vi människor kan göra vad som helst för att vinna eller undvika att förlora status. Enkelt uttryckt är status det som en grupp människor tycker är bra, eller är markör för något eftersträvansvärt.

Sunk cost. Har man köpt en svindyr skidutrustning vill man använda den.

Risktagande: En del människor älskar att leva på gränsen. De känner sig mer levande när de blir adrenalin-, dopamin- och endorfinstinna. Andra känner ett inre lugn när de utsätter sig för fara.

Beteendedesign mot lavinolyckor

En lösning för att sänka antalet lavinincidenter är att medvetandegöra de psykologiska benägenheterna ovan. Då kan de som rör sig i lavinfarliga miljöer lättare undvika att styras av dem.

En annan lösning är att adressera status som kan få oss att göra hur galna saker som helst, men även hur säkra saker som helst, om det är högstatus. Som när jag för någon vecka sedan hade gått upp till en bergskam med en skidgrupp. Vi såg pudret breda ut sig framför näsan på oss. Guiden rotade i snön, funderade och sa ”Not today, too risky”. I mina ögon steg han då i status.

Du och jag kan ge nejsägare status genom att "high fiva" dem på bergskammen då de säger: jag åk int. Bjuda dem på drinkar vid afterskin, lovorda deras agerande, ge dem utmärkelser, berätta om deras agerande i andra sammanhang. Helt enkelt göra nejsägare till hjältar.

* Gregory Rosalsky, Behavioral Science in the Backcountry.

”Ni på BOOM har gjort en massa bra grejer. Men främst har ni hjälpt oss i ledningsgruppen att samlas kring vilka vi ska vara och vart vi ska.”

– Måns Wallén, VD, B3 Init.

Gå till detta inlägg

Forskning: förlåt de unga, de förmå ej bättre

Seriösa forskningsrön visar att ungdomar är oförmögna att klämma ut innehållet ur en kaviartub bakifrån, och sedan skruva på locket. Den finmotoriska mognaden för att styra fingrarna saknas. Samtidigt är resultaten förbryllande då nio av tio ungdomar klarar av att öppna tuben. Min hypotes är att deras hjärnor utvecklas snabbare vad gäller motsolsvridningar jämfört med medsols.

Som beteendedesigner har jag noterat något liknande hos mina egna ungar. De verkar ha en begränsad finmotorik i handleden som gör det svårt för dem att förpassa ett objekt genom luften, så att det hamnar i tvättkorgen. Statistiken talar sitt tydliga språk; 87 % av kasten hamnar på golvet utanför korgen. Ibland når de inte ens fram till tvättrummet.

Exemplen ovan kan ge en förståelse för varför denna åldersgrupp inte ens försöker avlägsna bälte och innehåll i fickorna, innan kläderna placeras på golvet med en lam handledsknyck. Det är helt enkelt för svårt.

Så nästa gång du känner det hetta till bakom skallbenet på grund av liknande agerande, tänk då på att det inte är illvilja från ungdomars sida, deras hjärnor är bara finmotoriskt outvecklade.

Y-man orsakade affärskultur

Tänk att du är vd på ett framstående innovationsföretag. Ni har kunder som KTH och Einar Mattsson, men nya affärer lyser med sin frånvaro. Du har testat olika lösningar. Ingen har gett nya intäkter. Då drar din bättre hälft ett otippat ess ur rockärmen.

Man från förr kom med oväntat påstående

En formidabel produkt, engagerade medarbetare, nöjda kunder. Men inget nysälj. Tänk att du är vd, känn frustrationen. Då rekommenderar din livskamrat dig att prata med en kompis från tonåren. Men du blir skeptisk då kompisen visar sig ha ett Y-namn. Statistik påstår nämligen att Y-män som Sonny, Conny och Jonny är överrepresenterade på våra fängelser. Din livskamrat bedyrar att Y-mannen inte varit innanför murarna, än, så du tar ett möte med honom. Det visar sig att han driver ett bolag med beteendedesigners. Och han påstår att säljproblemet inte i första hand handlar om säljfärdighet, utan om företagskulturen och vad den skapar för beteenden.

En jobbig jäkel

Även om vissa av dina medarbetare uttrycker stor glädje över varenda workshop med y-mannen, så upplever du som vd att han stundtals är lite väl frank då han avslöjar tingens egentliga tillstånd i bolaget. Dessutom är det dåligt klister på hans postit-lappar.

Tillsammans med y-mannen inventerar ni först er existerande kultur, och hur den kan utvecklas för att få nya kunder. Sedan tar ni er steg för steg från strategiska affärsbeslut till ett nytt arbetssätt. Y-mannen är med och coachar er hela vägen, även i det operativa, fast det är du och dina kollegor som under hans överseende får stå för grovgörat vad gäller att sätta förändringarna i vardagen. Y-mannen påstår att det blir bäst så. Tre månader senare fyller du i utvärderingen av ert samarbete och på frågan "Vad var bra" svarar du:

”Att alla inblandade lärde sig mycket på resan som hade tagit många år att lära sig annars. Kanske inte alls till och med.”

Och på frågan "Vad kunde bli bättre?" svarar du: ”Inte mycket. På det personliga planet så kunde tempot ha varit högre. Inte säker på att det hade fungerat för alla. Sammantaget ger du och dina kollegor 9,5 av 10 i snittbetyg på frågan ”Kommer du ha användning av detta i ditt arbete?”

Avslutningsvis säger du till dig själv – alla företagsledare borde ha en Y-man.

Ladda ner genial manual om hur du kan utveckla din säljkultur och kollegornas säljbeteende.

”Newbiz-arbetet har dragit i gång ordentligt, och inga interna kritiker.

Har hänt så mycket, många fler prospekt. Svinbra!”

– Kaj Leissner, Business Area Director, Service Design & Innovation på Stendahls.

Gå till detta inlägg

Då julen du minns blev ett minne blott

Varför skulle inte han få när alla andra hade fått? Varför skulle inte han använda ny teknik? Varför skulle inte han unnas balans i livet, så här på ålderns höst? Tomten stod fast i sitt beslut. Det ledde till ett par pennstreck i HR-chefens anteckningsblock, och att julen aldrig mer blev vad den en gång hade varit.

God jul och gott nytt år från mig till dig, så hörs vi 2024.

Tommy på BOOM

Livet tappar mening utan kontor

(Resumés mest lästa artikel våren 2023)

Tanken på henne fick mig att komma i tid till jobbet. Hon var gammal, säkert tjugotre. När hon räckte mig dagens ordrar kände jag hennes parfym. På en annan arbetsplats minns jag mest lukten från fikat. Där var det mycket skratt. Även mellan bullätandet. Och så kommer jag ihåg stället där Tomas högröstat fäktade runt i konferensrummet och idiotförklarade allt och alla. Mig också. Han var skarp och är fortfarande en av mina förebilder. Publicerad i Resumé.

Kontoren utvecklade både mig och företagets kultur

Alla dessa minnen. Jag skulle aldrig ha kunnat få dem via en datorskärm. Och jag skulle aldrig ha lärt mig det jag lärt mig. För vad vore jag utan att ha tränats i att dagligen hantera jobbiga Johan som hade skrivbordet bredvid mitt. Hans och min personkemi saknade helt bindemedel. Trots det gick vi till slut bra ihop. Jag och kollegorna utvecklades inte bara som människor, vi förkroppsliga även företagets kultur när vi tillsammans slet skosulorna mot filtmattan. Men nu har vi nya tider, och frågan är: hur ska ditt företag hantera kontorets vara eller icke vara? Låt oss se vad forskningen säger.

”Hjärnan ser kontoret främst som en social mötespunkt, inte en arbetsplats.”

Vår hjärna är ett socialt organ. Det säger Matthew Lieberman, forskare i social neurovetenskap vid University of California at Los Angeles (UCLA). Vi skulle inte överleva våra yngre år utan starka sociala band med våra föräldrar. De flesta bakgrundsprocesserna i en inaktiv hjärna handlar om tankar kring andra människor och dig själv. Och om vi hamnar utanför gemenskapen, då aktiveras samma område i vår hjärna som när vi upplever smärta (dorsala främre gördelvindlingen). Även om en anställning av vissa beskrivs som en ren ekonomisk transaktion, så ser hjärnan kontoret främst som en social mötesplats.*

Kontor eller inte, det är frågan

Det finns goda skäl, eller snarare dåliga, till att isoleringscell är värsta straffet på vissa fängelser. Känslan av utanförskap kan leda till depression och för tidig död. Du och dina kollegors prestation styrs helt enkelt av hur väl era sociala behov tillfredsställs. På ett kontor får ni mycket av det sociala på köpet. Ett snabbt leende i korridoren, hur förebilder agerar, doften från andra människor, kroppsspråk, beröringen i ett handslag.

Socialiserandet får våra hjärnor att utsöndra en kaskad av signalsubstanser och hormoner. Exempelvis noradrenalin, dopamin, serotonin, kortisol och oxytocin. Substanser som får oss att känna. Allt från engagemang och spänning – till glädje och välbehag. Väljer du bort kontor så väljer du också bort mycket känslor. Det behöver du kompensera för. Ny teknik kan ta dig en bit, men än så länge har den svårt att skapa samma paljett av känslor som när du träffas fysiskt.

För vem ska ditt bolag vara bästa arbetsplatsen?

Vissa får mest gjort vid köksbordet. Andra måste in till kontoret för att få något ur händerna. Människor har olika sociala behov och som arbetsgivare är det lätt att gå vilse i att försöka göra alla till lags. Men ett bolag är inte till för de anställda, utan för att förverkliga en affärsidé. Det kan handla om att automatisera och ta bort så mycket människa som möjligt ur verksamheten. Eller luta sig mot människors förmåga att tillsammans skapa affärsvärde, inom ramen för en utmejslad företagskultur.

Som arbetsgivare behöver du välja vad som är bäst för din verksamhet – och vilka anställda du vill vara den bästa arbetsgivaren för. Valet kan vara ett strategiskt beslut om att ha en företagskultur som är grym på att tillfredsställa medarbetarnas sociala behov bättre en konkurrenterna. Inte för att vara omtänksam. Utan som en lönsam konkurrensfördel. Helt enkelt erbjuda en arbetsplats som ger medarbetarna kära minnen för resten av deras liv.

* Managing with the Brain in MindNeuroscience research is revealing the social nature of the high-performance workplace. David Rock, President NeuroLeadership Institute.

För dig som är vetgirig

- Framgångsrik företagskultur.

”Ni på BOOM har gjort en massa bra grejer. Men framförallt har ni hjälpt oss i ledningsgruppen att samlas kring vilka vi ska vara och vart vi ska.”

– Måns Wallén, VD, B3 Init.

Gå till detta inlägg

Sista sommarrysaren: klimax i Afrikas inre

Smedledaren använde en djävulskt effektiv säljmetod. Med den hade han fått mig och min familj att åse en dödligt farlig produktpresentation, följa honom in i Tanzanias djungel, och nu stå och blicka ner i ett hål som öppnade upp Afrikas mörka inre vid våra fötter. Och snart skulle jag av någon märklig anledning klättra ner däri. Frivilligt.

Smedbasen berättar att stora delar av tunnelsystemet har rasat samman sedan det byggdes på 1800-talet. Jag nödgas i min roll som patriark, med ansvar för min familjs väl och ve, att fråga:

– But is it safe to go down there now?

– Yes, svarar smedbossen, och ler med den ofullbordade raden av gulsvarta tänder som släpper ut alkoholångor i gliporna. Skönt att höra, tänker jag, men min femtonåriga son säger med eftertryck:

– Jag går inte ner där!

Då vänder jag blicken mot min femtioåriga fru som med emfas säger:

– Aldrig i livet!

Mina åttaåriga tvillingar Thea och Otto är däremot med på noterna. Tja, de vet ju inte bättre. Själv blickar jag ner i underjorden och drar mig till minnes en snarlik situation då vi besökte Tom Tits Experiment i Södertälje. Där kunde man krypa in i en tjugo meter lång mörk tunnel. Tvillingarna kom kvittrande ut på andra sidan. Själv kröp jag fram som ett klaustrofobiskt psykfall. Men nu handlar det om att inte förlora ansiktet, tänker jag. Kan åttaåringarna så kan jag.

Smeden klättrar först ner i mörkret. Den enda belysningen är hans fotogenlampa som flämtar som om den när som helst ska dra sin sista suck. Själv tvekar jag vid ingången. Då tröttnar tvillingarna och klättrar ner före mig. Den tre meter höga stegen tar oss ner till en kammare som är ungefär åtta kvadratmeter stor. Våra skuggor far runt på de fuktiga jordväggarna. Till vänster om stegen finns ett litet prång. Vi får veta att där stod vakten med sitt spjut och lyssnade efter Massajer.

Det hela känns lagom Bolibompa-spännande, ända tills att smedledaren i den bortre änden av kammaren går ner på alla fyra vid ett litet tunnelhål. Där tecknar han åt oss att följa efter innan han försvinner in i mörkret. Min inre röst börjar opponera sig, den tycker inte att becksvarta tunnlar i krypstorlek ingick i upplägget. Men innan jag hinner samla tankarna har Thea försvunnit in i hålet, och Otto är på väg in. Funderar på hur min saktmodighet ska leda till att jag ska vara med och besitta jorden, som Matteus 5:5 påstod. Men jag kan ha feltolkat honom. Hur som helst, jag bökar mig ner på alla fyra och följer efter in i den mörka fuktiga underjorden.

”Sedan sätter paniken mig i ett skruvstäd. Kan inte andas. Kan inte röra mig. Börjar skaka.”

Inne i tunneln kryper jag på alla fyra. Ändå skrapar min rygg stundtals i taket. Utsidan av armarna tar i väggarna och jag kan omöjligt vända mig om. Funderar på hur vi ska komma tillbaka. Backa? Dessutom är det närapå nattsvart. Fotogenlampan skymtar bara till då och då när Otto eller Thea inte skymmer dess svaga flämtande. Vätan på golvet går igenom byxknäna. Jag hinner tänka att nu blir ju de rena byxorna smutsiga. Sedan sätter paniken mig i ett skruvstäd. Kan inte andas. Kan inte röra mig. Börjar skaka. Känner att det är lite väl spännande för min klaustrofobiska läggning. Funderar på att börja backa tillbaka. Men inser att det nog inte är så populärt att komma ut till min fru utan våra barn. Biter ihop och kryper vidare, tänker att det kan väl knappast bli värre än så här. Men det är precis vad det kan.

Plötsligt försvinner det svaga ljuset runt ett hörn där tunneln svänger i nittio grader. Nu är det nattsvart. Det enda som hörs är mina snabba flämtningar i den afrikanska underjorden. Lemmarna lyder mig inte längre och jag vill helst bara skrika. Tar några djupa andetag och pressar min motvilliga kropp framåt, centimeter för centimeter, som efter en evighet blir tio meter. Då kommer jag till kröken på tunneln där ungarna försvann och ser ljuset från en kammare.

Ungarna och smedbasen sitter mitt i kammaren som är ca femton kvadratmeter stor och en och fyrtio i takhöjd. Under "Det stora kriget" var det Chaggafolkets kök och sovrum. I det här läget är jag beredd att tappa ansiktet och föreslå ett avslut på den överdrivet spännande färden. Då räddar Thea mig genom att säga:

– Pappa, jag vill gå tillbaka.

Lättad säger jag till smedledaren:

– My daughter wants to go back, so we’d better return now.

Sällan har jag känt mig så glad som när jag återigen står på stegens översta pinne och min fru frågar:

– Var det spännande?

– Sådär, svarar jag så nonchalant jag kan, och funderar på hur jag i hela friden gick med på det här?

Tidigare avsnitt av sommarrysaren
- Avsnitt I: Sommarrysare: kulturkrock i Afrika >>>
- Avsnitt II: Sommarrysare: vådliga affärer i Afrika >>>

”Arbetet har mottagits enormt bra av medarbetarna, ledningen och styrelsen.”

– Lars Alm, VD, FinlarmGruppen.

Gå till detta inlägg

Sommarrysare: vådliga affärer i Afrika

Min familj och jag rör oss mot souvenirbordet. Vi är fortfarande skakade efter smedledarens produktdemonstration av dödliga djurfällor. Han själv verkar vara lättad av att ha avgått med både ära och arm i behåll. Personligen ser jag fram emot en tupplur, för att ta igen mig efter anspänningen. Men min snålhet och mina barns intresse för krig ska snart ge oss mer spänning än vad jag någonsin vill uppleva igen.

På något sätt har produktpresentationen satt fart på körsbärslikören i smedbossens kropp och färgat hans ögonvitor ännu rödare. Nu försvinner de inte längre vita vitorna in i den omgivande mörka hyn. Men det stora leendet och de gulsvarta tänderna är desamma. Han betraktar mina åttaåriga barn, Otto och Thea, när de kivas om att köpa en lätt sönderbränd elefant i trä. Och så säger han:

– Let me show tunnels from big war, no cost.

Därefter blir han tyst och väntar uppfodrande på vårt svar. Det var nog främst ”big war” som väcker intresset hos de yngre familjemedlemmarna. Själv tilltalas jag av ”no cost”. Erbjudandet är ett strålande exempel på en effektiv säljpitch mot multipla målgrupper. Kort och koncist. Och trots att vi fortfarande är skakade av produktpresentationen så tackar vi av någon befängd anledning ja.

Vi följer Smedbossens alkoholångor in i djungeln. Han berättar resignerat om hur The Big War startades av Massajfolket på 1800-talet, när de upptäckte att Chaggafolket helt plötsligt hade fler getter än vad de än gång hade köpt av Massajerna. Stöld var den enda logiska förklaringen. Det finns andra källor som påstår att Massajerna såg sig som guds utsedda ägare till all jordens boskap. En välprövad retorik världen över för att rättfärdiga både det ena och det andra. Hur som helst ledde det hela till krig.

”Jag stirrar ner i Afrikas mörka innandöme och funderar på om det verkligen var så klokt att tacka ja till smedbasens erbjudande.”

Med tanke på Massajernas rykte om att vara ena riktiga tuffingar, så valde Chaggafolket att hellre fly än illa fäkta. Eller åtminstone gå under jord. De grävde ett tunnelsystem som sträckte sig tre kilometer från sin by ner till floden. Där levde de. När Massajerna kom för att göra upp så möttes de av en övergiven by. Inte konstigt att kriget bara pågick i nittio dagar. Jag kan se mig själv som Massajkrigare, beväpnad till tänderna med spjut, pil och båge. Jag har gjort raketen med mina krigarkompisar, eller vad nu Massajer gör för att höja adrenalinet inför strid. Och vi har toksprungit till Chaggabyn bara för att upptäcka att:

– Neeej, de är inte här idag heller. Samma visa varje dag i nittio dagar, nu skiter vi i det här!

Det fina i kråksången var att The Big War inte blev så stort och förlusterna var begränsade. Nu är vi framme vid tunneln. En jordkula som höjer sig en meter över marken med ett hål i. Jag stirrar ner i Afrikas mörka innandöme och funderar på om det verkligen var så klokt att tacka ja till smedbasens erbjudande. Den tanken ska jag hinna tänka många gånger de närmaste tjugo minuterna.

Fortsättning följer i det sista avsnittet av sommarrysarföljetongen. Kolla inboxen i början på augusti.

”Ni på BOOM har gjort en massa bra grejer. Men framförallt har ni hjälpt oss i ledningsgruppen att samlas kring vilka vi ska vara och vart vi ska.”

– Måns Wallen, VD, B3 Init.

Gå till detta inlägg

Sommarrysare: kulturkrock i Afrika

Smedbasen stank av söt körsbärslikör. Han tillhörde Chaggafolket som jag och min familj besökte på semester i Tanzania. Med ett leende som blottlade en bristfällig rad gulsvarta tänder presenterade han smedjans stolthet; massaispjut. De kunde tas isär i tre delar med ett enkelt handgrepp. Genialt, verkade hans stora leende säga. Jag var tveksam. Det luktade inte bara sprit utan även turistfälla.

Skulle Massaier döda lejon med vapen som närapå faller isär av sig själva? Det föreföll mer som att produkten var anpassad för turistbagage. Kanske kände smedchefen av min skepsis för efter att han hade lyckats få min åttaåriga son Otto att generat fotograferas med ett spjut i högstas hugg, så drog han bort oss till smedjan. Den bestod av ett tak i korrugerad plåt som vilade på träpålar. Smederna satt på marken och slog gammal bilplåt med hammare mot städ. Det var ett jävla liv. Jag kunde inte tänka mig att någon i arbetslaget hade hörseln i behåll, funderade på vad facket skulle säga?

Smedbossen ville visa det senaste smidet för mig och min familj. Det var en stor djurfälla som slog igen sina gjutjärnskäftar om djurets huvud, ben, eller vad som utlöser den. Bossen la konstruktionen på marken framför mina barn. Sedan ställde han hela sin tyngd på plattjärnet som stack ut ca femtio centimeter på ena sidan, för att få det att böja sig och agera fjädern som smäller ihop fällan med en förödande verkan. Nu var smedledaren riktigt uppspelt. Han ville visa kraften i sitt smide och släppte en bult på utlösningsmekanismen där betet skulle placeras. Pling! Inget hände. Bulten studsade av utlösningsblecket och la sig bekvämt i fällan. Smedförmannen såg först besviken ut. Lös sedan upp, sträckte in armen mellan de öppna järnkäftarna och började treva med fingrarna efter bulten. Herregud! tänkte jag.

”Det var ett jävla liv. Jag kunde inte tänka mig att någon i arbetslaget hade hörseln i behåll, funderade på vad facket skulle säga?”

Nytt försök. Denna gång släpptes bulten från en något högre höjd för att öka kraften i nedslaget mot blecket. Pling! Därefter inget mer. Basens besvikelse gick över i ett: vad i helv… eller vad de säger på Swahili. Upprörd böjde han sig ner och startade ett än mer frenetiskt trevande efter bulten i fällan. Då sa min andra son, femtonåriga Hugo:

– Pappa jag går nu, jag kan inte se mer.

Själv såg jag för min inre syn en enarmad smedbas. Vände bort huvudet för att slippa skåda hur det förvekligades. Istället borde jag kanske ha lett bort Otto och Thea, blodiga arbetsplatsolyckor är inget för åttaåringar, men det är lätt att vara efterklok.

Halvt bortvänd bevittnade jag ånyo bulten kastas, nu med en handledsknyck för att öka kraften än mer. Pling! Som vanligt uteblev effekten. Då bestämde jag mig för att gå, naturligtvis utan att tänka på att ta med mig mina barn. Men på något sätt hade smedledaren vid det här laget lärt sig mitt kroppsspråk för han fattade snabbt ett halvkilos metallstycke och kastade det i fällan. De smidda käftarna slog ihop med ett ljudligt. Kladang! Smedbasen verkade lättad, och det var han inte ensam om.

Tre lärdomar för dina presentationer

1. Dina kunder och kollegor fattar sina beslut utifrån känslor, undermedvetet eller medvetet, sedan använder de logik för att rättfärdiga beslutet inför sig själva och andra. Så vill du få andra att köpa dina idéer, skapa då känslor som du backar upp med logik.

Smedbasen kunde ha stegrat sinnesstämningen ännu mer genom att först demonstrera vad som händer med gosedjuret Skuttis när hon går i fällan. För att därefter förtydliga med nallebjörnen Brumme och slutligen mjukiselefanten Trumpet.

2. Genomför inte riskfyllda presentationer för barn, det kan finnas oansvariga föräldrar i publiken.

3. Undvik att stoppa in dina lemmar i kraftfulla tekniska konstruktioner under demonstrationen. Det kan skapa känslor bland åhörarna, men är inte långsiktigt hållbart för din verksamhet.

Historien är inte över än

Strax efter denna händelse skulle jag och min familj komma att befinna oss djupare ner i jorden än ”six feet under”, tillsammans med smedbasen och en flämtande fotogenlampa. Den skräckupplevelsen vill jag aldrig vill vara med om igen. Återkommer om det i juli.

”Tack för de insikter ni på BOOM gav vår ledningsgrupp. Nu vet vi istället för att tro. Nu har vi verktygen för att ta nästa steg. Nu är det upp till oss att göra något riktigt bra av detta för AJ:s framtid.

– Roger Heikenström, Business Area Manager, AJ Produkter.

Gå till detta inlägg

Feedback-kultur funkar bäst i teorin

Ofta stannar satsningar på en sådan kultur vid läpparnas bekännelse. Eller konflikter och öppna sår. Så om du vill skapa en feedback-kultur, betänk då att det krävs mer än några övningar på en kickoff eller välformulerade frågemallar. Publicerades i Resumé 14 april.

Min chef verkade inte vilja lyssna på min feedback. Ändå hade han i början av medarbetarsamtalet sagt sig vilja få den, bara han först fick ge mig sin återkoppling. Nu var det gjort. Chefen hade övergått till småsnack om ditt och datt. Men inget om feedbacken jag hade förberett. Själv kände jag mig obekväm med att ta upp frågan igen, vad skulle hända med min karriär om min överordnade kände sig hotad av mina åsikter?

Detta är feedback i ett nötskal. Få människor älskar att få ta del av, eller dela med sig av känsliga tankar. Inte ens med sina närmaste vänner, barn eller respektive. Inte ens om någon ber om det; älskling, ser jag tjock ut i de här jeansen?

Skapa trygghet, en felaktig förenkling

Experter på feedback-kultur påstår att nyckeln heter trygghet. Men Paul Green vid Harvard Business School säger att medarbetare upplever negativ feedback som ett psykologiskt hot, vilket kan leda till ångest och depression. Hans forskning visar att anställda som har möjlighet väljer bort kollegor som ger sådan återkoppling. Det finns alltså en inbyggd motsättning i att skapa en feedback-kultur via trygghet, eftersom det tryggaste som finns är att inte ge någon negativ feedback alls.

Det handlar om mer än val av feed-backmodell

Du kan ge feedback på många olika sätt, några exempel:

Sandwich-metoden.
7 positiva, 1 utvecklande.
Börja med – sluta med – fortsätt med.

Modellerna har alla sina för- och nackdelar. Men en feedback-kultur handlar om mer än val av modell. Nobelpristagaren Kahneman och forskarna Sibony och Sunstein skriver i boken ”Noise” om organisationers oförmåga att lösa problem; på grund av en institutionaliserad strävan efter att undvika konflikt. Medarbetarna värnar helt enkelt om god stämning genom att spara på det utvecklande krutet i sin feedback. Om de även står i beroendeförhållande till mottagaren blir det lätt fjäsk. Förmågan att ta emot feedback påverkas i sin tur av självkänsla, hur feedbacken upplevs hota den egna självbilden, tidigare erfarenheter med mera. Och allt detta inom ramen för företagskulturen. Det vill säga vad medarbetarna tror är ett accepterat beteende.

Medarbetare ger och tar emot feedback utifrån hur mycket de tror sig vinna eller förlora på det. Medvetet eller undermedvetet. Trygghet ligger med som en grundplåt, men är som sagt bara en del, tillika något motsägelsefull. Ungefär som min egen inställning till att få feedback:

”En lärare kallade mig idiot. En mentor raljerade över mina brister. Jag har svalt varenda skymf, inte för att jag är masochistiskt lagd, utan för att jag har sett värdet i kunskapen dessa personer gett mig. Jag hat-älskar feedback.”

Råd till dig som vill skapa en feedback-kultur

Fråga dig varför du vill utveckla just denna typ av kultur, hur ska den hjälpa dig och dina kollegor att nå verksamhetens mål? Om du sedan vill göra en sådan satsning behöver du och dina kollegor få så mycket träning; att feedback blir en ryggmärgsreflex. Dessutom behöver cheferna agera förebild och öppna upp sitt Johari-fönster gång på gång för kollegorna. I övrigt kan du använda följande checklista:

Kom överens om beteendet kring feedback du och dina kollegor vill ha.
Diskutera riskerna ni upplever med att ge och ta feedback och hur dessa kan minimeras.
Gör det tydligt hur de som utför beteendet kommer att vinna på det.
Sätt en struktur som institutionaliserar när ni ska ge feedback, till vem, på vilket sätt och hur det följs upp.
Följ upp och belöna dem som ger och tar emot feedback.

Som du ser krävs det en del arbete, men på detta sätt kan du skapa en feedback-kultur som är mer än läpparnas bekännelse.

Gå till detta inlägg

Skatteverket är ena sluga jäklar

Mina dubier väcktes då jag nyligen höll en workshop för skatteväsendets kommunikationsavdelning. Med beteendedesign och nudging skulle vi göra det lättare för sådana som du, jag och anställda att göra rätt. Vare sig det gäller skatt, folkbokföring eller interna frågor. Vafalls! Kanske du tänker. Har mannen gått över till den ljusa sidan och slutat fiffla med avdragen för småföretag? Ja kanske lite, men även du kan komma att påverkas. Låt mig få ta historien från början. Resumés mest lästa artikel, 5 januari.

Förnekelse, en trogen ryggmärgsreflex

För några år sedan fick jag ett brev från Skattemyndigheten. På köpet även ett stresspåslag och en oskön känsla av att vara skyldig till något. Tre aktörer kan ge mig den upplevelsen. Skatteverket, polisen och min fru. Brevet sa att de saknade en momsinbetalning från mitt bolag. Min reaktion blev först att något naivt gå i förnekelse och ifrågasätta påståendet. Upptäckte sedan att de hade rätt. Jag hade lagt in fel överföringsdatum. Ringde fogden och förväntade mig få en benhård tjänsteman i luren, dryga böter och prickar i något register. Men till min förvåning svarade en mycket trevlig kvinna. Hon sa:

– Din historik ser bra ut. Betala bara momsen så är det löst.

Slugt, om man ska tro The Protection Motivation Theory

Den säger att vi människor tenderar att gå igenom en tvåstegsprocess när vi utsetts för risk eller hot. Först värderar vi hotet. Sedan om vi kan hantera det. Ser vi oss som kapabla så agerar vi. Men tror vi oss inte kunna handskas med hotet, då tenderar vi att gå i förnekelse, sticka huvudet i sanden eller få panik. Därför behöver kommunikationsbudskap i dessa situationer vara tydliga med vad personen riskerar. Och även hur risken kan undvikas, bara de följer instruktionerna eller tar del av tillgänglig hjälp. Det är troligtvis den här kunskapen som har fått inkassobolag och skatteverk världen över att gå från att bara hota, till att även vara trevliga och hjälpsamma.

”Risken behöver framgå, men även hur den kan undvikas, annars stoppar folk huvudet i sanden.”

Så här i efterhand undrar jag om inte deltagarna på workshoppen faktiskt var lite väl trevliga. Eller så låg det bara i deras natur. Hur som helst har jag själv nästintill börjat tycka som Mona Sahlin: Det är häftigt att betala skatt! Trevligheten har nog gjort mig ”biased” som man säger inom beteendedesign. Dessutom måste ju någon betala, annars går det åt helvete.

För dig som är vetgirig

”Det här översteg mina förväntningar. Kan vi göra en fortsättning i höst?”

– Vd, 40-mannabyrå inom kommunikation,
efter workshop om säljkultur och säljbeteenden.

Vad har säljkultur, feedback och lavinolyckor gemensamt?